Norska sidensvansars vinterhem 

Torsdag 27 februari 2014.
Smithska udden 1000-1200 
Lokal guide Karl-Olof Johansson

Besöket Hemma Hos Karl-Olofs fågelmatning gynnades av väder som började med grått men sedan blev allt ljusare och slutade i sol. Vårfåglar fanns inte så många men vinterfåglar är inte helt fel, särskilt inte Smittens specialitet, sidensvansar. De har varit här hela vintern, som mest har här svalats 115 ex 12/2 13/14. Föregående fem vintrar var de 23 ex 2012/13, 93 ex 2011-12, 100 ex 2010/11, 2009/10 0 ex, 2008/09 60 ex, allt enligt Svalan. Inte bara sidensvansar finns här, svartmes kommer på besök, gröngöling häromdagen som matade en mindre hackspett berättade Karl-Olof. Detta har ingen hört talas om tidigare, men det kan förstås vara sant ändå. Sidensvansar som matade varandra såg vi, hane (med vita tvärstreck på vingen) matade hona (utan vita streck). 

Sidensvansar är vackra fåglar som man kan se på länge, tar man kort kan man också upptäcka om de är färgringmärkta. Det gjorde Lars Persson och fann en sidensvans med gul ring och bokstäverna PEN. Han skickade uppgifter vidare, och fick svar att den var ringmärkt söder om Ålesund i mellersta Norge av Sigurd Arne Hovde. 

Jag var ute bland sidensvansarna dagen före Vardagsvandringen och fotograferade. Kanske kunde Lars fågel vara med där? Jag letade igenom bilderna, hittade inte hans fågel men två andra färgmärkta med gula ringar. En gick att identifiera, HPH, samma område, samma märkare. Den andra fågeln gick inte att se hela ringen men det blir förstås att fotografera alla tänkbara sidensvansar igen, så fort som möjligt! I skrivandes stund har jag varit dät tre gånger; en gång med fåglar som skrämdes bort av en duvhök, sedan två gånger utan fåglar... Alla fotografer som passerar uppmanas fotografera och kolla bilderna. Kjell Mork som svarade på Lasses mejl och basar för märkningen runt Ålesund känner jag sedan tidigare, vi drog igång den enda fågeltidning i världen (?) som enbart behandlar en fågelart, strömstaren: Cinclus Scandinavicus. Fick idag mejl från Juhani Vuorinen, de planerar det sista numret av den tidningen och ville ha min uppsats från Jonsered. En epok går i graven.

Idag var vi inte riktigt så många som veckan före, men ändå många nog. På namnlistan som Margareta skötte om (och då stämmer det) finns 49 namn. Några nykomlingar som vi hoppas fortsätter med oss. Efter att ha sett oss mätta på sidensvansarna varnade en koltrast till och all sidenfåglar flög iväg varpå vi tog en strandtur västerut för att se om strandskatan hade kommit. Det hade den inte men ejdrar låg utåt Brända skären, några storskrakar stod på ett skär och plötsligt kom en spetsvingad elegant rovfågel flygande i full fart ganska lågt över öarna, falk var det, mörk var den och pilgrimsfalk var det. Efteråt ångrade jag att jag inte brölade ännu högre Pilgrimsfalk Hane eftersom det alltid är bättre att hojta en gång för mycket... om det råkar vara fel (sådant har hänt) behöver det kanske inte vara pinsamt. Den gick snabbt förbi men flera hann de den. Ganske jämnt spelande vingar med mycket korta glidpauser - Gun-Britt såg en sparvhök som flög typiskt med vingslag och ordentliga glidsträckor. Vi kom överens om att det inte var samma fågel, dessutom i olika riktning. Ute på en av öarna stod en häger och Janne hörde sånglärka. 

Därefter ut på "andra sidan" mot Askimsviken där lunchen intogs. Dessförinnan berättade Åke om William Thoresson, guldmedaljör i OS Helsingfors 1952 i fristående gymnastik. Han tränade ofta här ute i en glänta med barr och redskap. Det var inte bara Åke som mindes detta, men han kunde också berätta om Algot Nygren, slöjdlärare på Sannaskolan, också duktig i gymnastik. En gång utmanade han Åke på handstående, om Åke gick på händer upp från slöjdsalen skulle han ställa sig på händer. Sedan lade Algot en planka på hyvelbänken, spände fast den, lade en såg bredvid, gick upp på händer, tog sågen och sågade av en bit av plankan fortfarande stående på en hand... allt enligt Åke. Som fick vandra uppför trapporna på händerna. Jag tyckte han skulle visa församlingen detta, men det ville han inte.

Här strandade den Malmska valen en gång i tiden, minnessten fanns - jag som hela tiden har haft för mig att den gick in och fastnade på Askimsbadet. Skäggdopping sågs ute i fjorden, småskrakpar. Ingen strandskata där heller. På slingan tillbaka visade Karl Olof var han uppmanat Park och Natur att sätta ut träsoffor av naturligt utseende, vilken uppmaning de åtlytt. Vid den tänkvärda Stig Dagermandikten som Per-Arne Löf tagit dit finns en soffa, vars ben var angripna av skalbaggslarver. Detta hade sedan en tydligen spillkråka gett sig på, med påtagligt synbart resultat. Sedan återvände vi till sidensvansarna och for hem.

SUM: Bergfink 6, blåmes 3, bofink 1, domherre 1, ejder 14, grågås 2, gråtrut 10, grönfink 2, gröngöling 1, havstrut 1, kanadagås 1, knipa 3, knölsvan 2, koltrast 3, kråka 5, mindre korsnäbb 1, nötväcka 1, pilfink 4, ringduva 2, sidensvans 55, skata 1, skrattmås 5, småskrake 2, sparvhök 1, stare 4, storskarv 2, större hackspett 1, sånglärka 1, talgoxe 4, tornfalk 1, pilgrimsfalk 1 = 141  ex av 31 arter

Sidensvans hane 2K PEN märkt 30/4 2013 Foto Lasse P

Sidensvans hona HPH 2K+ märkt 26/12 2012 Foto NaturStig

Kenneth hjälper de som vill gå ner sig

Lisbeth spanar. Här borde väl finnas strandskata?

Här tränade Thoresson i denne gläntan, minns Åke Förra året när vi gick här då var det nästan glansis
Nästa år är det 150 år sedan... Det ska vi fira (?) Karl-Olof på den bänk han beställde och fick
Skyddat läge på Smithska udden Den tredje ringmärkta sidensvansen:  _DU?