Krönikören hade alltid brukat fira våren i Trädgårdsföreningen och Lorensberg. 
Han hade ej vetat bättre. Så hade han en gång av en ren slump kommit att gå ut till Slottsskogen. 
Men Slottsskogen, det var ju ett paradis. Det var inga stela, snörräta alléer men jämna, hårda vägar, 
som fritt och otvunget slingrade sig hän genom parken. Och parken själv, men man gjorde orätt i att 
kalla den så, det var ingen park, det var ett landskap. Det var ängar och små sjöar och trädgrupper 
och verkliga små bergsträckningar. Där funnos ansade gräsmattor men också riktig skogsmark. 
Åh, den skogsmarken! Den tog ens hjärta.

Selma Lagerlöf (1896)